Mindspark.se öppnar
Ok, jag erkänner. Jag gillar att starta nya saker. Och jag bryr mig sällan om att fullt utarbeta ett koncept innan jag börjar. Vi kan skylla på min INTP-personlighet. Om jag redan visste exakt vad jag skulle bygga, ända ner i detaljerna, finns det nästan inget incitament kvar att faktiskt bygga det. Nåt element av osäkerhet måste finnas kvar så att det finns något att lära i processen.
Men jag ska försöka hålla mig här nu! Jag har stora planer för det här stället, men ska inte prata så mycket om dem innan det finns något att visa upp. Faktiskt. Men en blogg i alla fall. Den bor på blog.mindspark.se nu.
Lös problemen – prata med dig själv
Jag har lagt mig till med något jag först tänkte var en ovana men mer och mer kommit att se som någonting fiffigt. När jag letar efter något, och det gör jag ganska ofta, så brukar jag finna det direkt om jag bara säger: ”Har du sett min väska/kamera/telefon/tidning?” Hittills har jag bara gjort det när min sambo är hemma så att det faktiskt finns någon att ställa frågan till, men det kanske fungerar lika bra när man är ensam?
Och hur många gånger har det inte hänt att man frågot någon något, börjat förklara vad problemet är och känner hur allt plötsligt faller på plats innan man hunnit avsluta frågan?
Jag har vid en snabb sökning inte hittat något konkret vetenskapligt stöd för att det verkligen hjälper att artikulera sina problem högt, men det verkar samtidigt vedertaget att så är fallet. Alltså inte bara tänka tyst för sig själv, utan att uttala och höra orden. Det finns flera fördelar med att inte bara tänka tyst på sina problem:
- När du säger något högt aktiveras andra delar av hjärnan än när du bara tänker någonting. Du tänker, talar, hör och kanske till och med gestikulerar problemet.
- Genom att inte bara uttala dina tankar, utan dessutom grundligt förklara problemet måste du sammanställa allt du vet om problemet, och kan också lösgöra det i högre grad från till exempel den frustration du kanske känner över att inte lösa problemet.
Den romerske filosofen Seneca visste redan han att ett utmärkt sätt att lära sig är att lära ut. Få saker satt så säkert på tentorna som de grejer jag själv förklarat för klasskamrater när vi pluggat ihop. Inte bara hade jag haft tillfälle att verkligen fundera igenom problemet, jag hade dessutom redan övat på att förklara det på ett enkelt och tydligt sätt, så som examinatorn oftast ville ha det.
Men man behöver alltså inte prata med en riktig människa alla gånger för att få samma effekt, det går bra med ett husdjur, ett föremål eller en tänkt person. I programmeringskretsar kallas metoden ”rubber ducking” utifrån idén att man pratar till en badanka!
Om någon känner till en studie där man undersökt detta och fått något resultat, antingen att det fungerar eller inte, och gärna testat någon hypotes om varför, skulle jag storligen uppskatta ett tips. 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om psykologi, problemlösning, rubberducking, prata högt, lärande
September betyder älgjakt!
Jaktkeps på!
Mitt huvud har varit så fullt av andra tankar att jag helt missat vad det innebär att kalendern slagit över till september. Som tur är ringde min pappa och påminde mig: älgjakt!
För många årets höjdpunkt och i Los där jag brukar jaga kickar man igång det hela med en fest, sen är det väl en 40 man (och kvinnor) som jagar älg i en vecka i sträck. Jag ska vara med några dagar och kommer förhoppningsvis jaga en del med det lilla jaktlaget också, för då får jag sitta på eget pass.
September är en härlig månad att just jaga älg. Eftersom det är mycket stillasittande när man är på pass är det skönt att det inte är så kallt, och inte så mörkt, som senare på året. Det är lite svårare att njuta av naturen när man håller på att förfrysa fingrarna. 🙂 Förra året hade jag ett av de finaste passen ever:
Mer bilder från septemberjakten 2008 här (varning, även bilder från slakt).
Läs även andra bloggares åsikter om älgjakt, jakt, hälsingland, höst
Mitt ögonblick i rymden
I söndags hade vi brädspelsafton. Det valda spelet var Battlestar Galactica – The Boardgame eftersom både jag och min sambo är stora BS:G-fans och han hade läst & hört att spelet skulle vara riktigt bra.
Basstjärnor bör man skjuta ner så fort man kan.
Vi var sju pers, varav två spelade ihop eftersom man bara kunde vara sex spelare; och eftersom det var första gången vi körde var det ganska segt i starten. Men ungefär halvvägs började spelet ta fart. Då man hoppat 4 distanser (efter 8 + 1 distans vinner människorna) delas nya lojalitetskort ut, vilket innebar att då tidigare ingen trott sig vara cylon, var nu plötsligt två personer cyloner. Men vi visste inte säkert vilka. Vem kunde man lita på? En mer äkta BS:G-känsla infann sig i och med den krypande paranoian.
När Jonas/Cecilia, i egenskap av Gaius Baltar, anklagade mig för att vara cylon och slängde mig i fängelse blev de givetvis starkt misstänkta, av i i alla fall mig, som visste att jag var människa, för att själva vara cylon. Men det fanns en till där ute. Från finkan har man inte lika mycket handlingsutrymme, men en möjlighet jag ofta hade var att spela ett kort som gav en annan karaktär två tillfällen att göra handlingar, actions.
Det var under min tid i finkan då jag verkligen sattes på prov. Alfred, som hade betett sig ganska suspekt under hela spelet, lovade att om han fick de två handlingarna skulle han laga vår hangar, som var strategiskt mycket viktig. Tommy som Admiral Adama kunde inte laga hangaren, bara göra något halvbra, men kändes mer uppenbart människa.
Skulle du lita på den här mannen?
Kunde jag lita på Alfred? Om han var cylon, hur mycket skada kunde han ställa till med? Igen, om han var cylon och ställde till skada skulle han ju åtminstone avslöja sig som sådan. Jag drog till minnes en replikutväxling från tv-serien mellan piloten Sharon och Adama:
Sharon: How do you know? I mean, how do you really know that you can trust me?
Adama: I don’t. That’s what trust is.
Jag valde att lita på Alfred. Och det var verkligen ett val. En halv sekund flög tanken genom mitt huvud: vad för slags person är jag, och vill jag vara? Det kändes lite som den där gången jag tackade nej till ett säkert jobb för att jag hade en chans, en intervju, på drömjobbet. Jag vill inte vara den fega och försiktiga, vars livs mening är att ”inte göra fel”. Jag fick inte jobbet den där gången, men jag hade tur med Alfred som lagade vår hangar. Efter det kände jag att vi var ett team och att vi kunde lita på varandra.
Och sen vann vi spelet. 🙂
För en annan vinkel på spelomgången, läs Tommys breakdown av kvällen.
Läs även andra bloggares åsikter om brädspel, battlestar galactica, bsg, sci-fi, spel
Beroende av information?
Människor kan som bekant bli beroende av än det ena, än det andra. Kvällstidningarna har väl alltid en fem-sex parallella test igång på sina hemsidor med temat ”Är du beroende av X? Testa dig själv!”. Spel, alkohol, sex, mat, träning, World of Warcraft, Facebook… Nyligen läste jag en artikel i O magazine om att vara beroende av smicker. Själv må jag ha många laster, men det som kändes mest mitt i prick var det jag läste idag om att vara beroende av information.
Hur kommer det sig att man kan känna ett starkt behov av att kolla e-posten direkt på morgonen eller uppdatera Facebook 100 gånger? Att söka ny information om något vi är intresserade av ger oss en kick precis som vilken kick som helst. Att få ”oväntade” belöningar ger en extra kick. Emily Yoffe skriver i artikeln ”Seeking” i Slate magazine:
Berridge has proposed that in some addictions the brain becomes sensitized to the wanting cycle of a particular reward. So addicts become obsessively driven to seek the reward, even as the reward itself becomes progressively less rewarding once obtained. ”The dopamine system does not have satiety built into it,” Berridge explains. ”And under certain conditions it can lead us to irrational wants, excessive wants we’d be better off without.” So we find ourselves letting one Google search lead to another, while often feeling the information is not vital and knowing we should stop. ”As long as you sit there, the consumption renews the appetite,” he explains.
Actually all our electronic communication devices–e-mail, Facebook feeds, texts, Twitter–are feeding the same drive as our searches. Since we’re restless, easily bored creatures, our gadgets give us in abundance qualities the seeking/wanting system finds particularly exciting. Novelty is one. Panksepp says the dopamine system is activated by finding something unexpected or by the anticipation of something new. If the rewards come unpredictably–as e-mail, texts, updates do–we get even more carried away. No wonder we call it a ”CrackBerry.”
”Restless, easily bored creatures” huh… Men något jag tycker är tråkigt med dessa nästan oändligt många artiklar om olika beroenden är den negativa twisten. Det känns definitivt som att det hänger något negativt över ordet ”beroende” även om det är rätt uppenbart vid det här laget att det är så här människor är funtade. Allt som är över huvud taget är trevligt eller roligt kan man bli beroende av, eftersom man får en dopaminkick av trevliga saker. Att man får en dopaminkick är ju själva anledningen till att man tycker att saker är trevliga, till att börja med.
Det känns inte speciellt intressant längre bara att veta att man kan bli beroende av ännu någonting specifikt. Jag vill ha svar på andra frågor. Är det dåligt att vara beroende? Vad kan man göra då, realistiskt, för alla dessa beroende någon har? Måste nog vara bättre att byta heroinberoende mot till exempel godisberoende, trots allt. Idealet kan väl ändå inte vara en perfekt stoisk människa som inte roas av någonting, alternativt drar ner en aktivitet till ett minimum så fort den märker att den njuter av det. ”Så roligt ska vi ändå inte ha det. Det är en dag i morgon också.”
Jag tycker det är fel att beroende förknippas med skam när alla människor verkar hårdkodade för beroende. Jag tycker debatten borde vidgas. Hur lever man med sina beroenden om man inte vill göra sig av med dem? Utgångspunkten kan inte alltid vara att man aldrig mer ska få göra det man älskar. Vad är egentligen ”lagom”?
Läs även andra bloggares åsikter om beroende, dopamin, information, psykologi, nykter
Gör det du älskar, älska det du gör
Att vara tänd, men inte spänd är vad Lynda Gratton beskriver i sin bok ”Glow – how you can radiate energy, innovation and success”. Hon beskriver tre principer (med ett antal handlingar) för att uppnå den där känslan av meningsfullt och energigivande arbete.
Jag vet precis vad hon pratar om. Människor har flera gånger bokstavligen använt ordet ”lyser” för att beskriva mig när jag pratar om något jag är intresserad av, känner starkt för eller tror på. Och det vet jag ju hur det känns. Hela sista terminen på min utbildning till exempel. Att skriva ett vetenskapligt arbete om ett ämne jag själv valt kändes så meningsfullt, så spännande; jag blev liksom aldrig trött. Jag grävde och grävde i akademiska databaser, jag läste och antecknade och korsrefererade artiklar, jag förfinade enkäten jag tog fram och när jag samlat in materialet kunde jag sitta in på småtimmarna med statistikprogammet SPSS och vrida och vända på mina data. Och det var roligt hela tiden.
Det är också anledningen till att jag älskar att lyssna på människor prata om sina nördigaste intressen, oavsett om jag nånsin hört talas om det tidigare eller inte. Sådant som är viktigt för dem på något vis. De får den där glöden; den blygaste människa vågar höja rösten, får en övertygelse i sina gester. Jag dras till det, den oförställda entusiasmen, och jag upplever att det är den vanligaste anledningen att andra dras till mig.
Sen jag blev klar med ett projekt på jobbet i januari har jag saknat den där känslan en del. Jag har upplevt flow ibland när jag byggt & debuggat roller, eller sitter fullt koncentrerad på att vira snygga varv av silverpläterad tråd på en pärla till nåt jag bygger. Men det är inte riktigt glow.
Igår sammanstrålade jag och min sambo (och halva Sundbyberg, tror jag) på Bishop’s Arms efter jobbet. Han berättade upphetsat om en ny idé, ett nytt projekt, som inte hade blivit verklighet än men som var i görningen. Jag kände direkt som Gratton beskriver en ”hot spot”. Där fanns en vision – jag kunde se det framför mig; där fanns en inbjudan till framtiden – jag kände instinktivt att det skulle vara roligt att vara med, att bygga upp.
”Glow” innehåller en rad tips om hur man kan förändra sig själv eller sin situation för att uppleva mer ”glow” och för att skapa eller hitta ”hot spots” att verka i. Många av sakerna kommer du säkert känna att du redan vet, som jag gjorde, men jag kände ändå att påminnelsen var viktig. Och själva kärnbudskapet, att ”glow” är något som verkligen är värt att kämpa aktivt för, att ha som mål, är nog så viktigt att acceptera.
I nummer 9 av Personal & Ledarskap recenserar jag ”Glow”. Då pratar jag mer om boken och mindre om mig själv, om man föredrar det. 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om glow, flow, entusiasm, brinn, driv, meningsfullhet, arbete, gratton
Pysselrapport augusti
Lite pysslande har det blivit trots att semestern är över! Och mer ska det väl bli, varje gång jag går in i en pysselbutik som Pärlshopen, Ohlsons tyg eller Panduro hittar jag fem nya saker jag vill testa att jobba med. Och Etsy är förstås också en aldrig sinande källa av inspiration!
Pärlor, swarowskikristall och citriner blev 30-årspresent till Katarina.
Hemmasnickrade Soap Invaders & matchande nagellack "Paris" från Mavala.
Halsband med en klase limecitrinbrioletter
Asymmetrisk detalj på samma halsband. 🙂
Läs även andra bloggares åsikter om pyssel, pärlor, smycken, tvålar, handgjort, slöjd
Mer arbetsliv för introverta
Eftersom jag anser mig själv vara introvert har jag läst en del på ämnet, inte minst när jag pluggade psykologi. Med ”introvert” menar jag då att man laddar batterierna bäst när man är ensam, eller i alla fall inte överstimulerad. Det betyder inte att man är blyg nödvändigtvis, eller inte tycker om människor, bara att det är liksom påfrestande och man måste vila upp sig efteråt.
När jag kom över Sacha Chuas ”The Shy Connector” kom jag att tänka på det igen, och letade upp några fler läsvärda länkar.
How to network: for introverts
Job search tips for introverts
Extraverts and Introverts: You can work together without going nuts
The extraverts called meetings, but rarely sent an objective or agenda or preparatory materials in advance. The introverts showed up (if they absolutely had to) already feeling shanghaied because they had no opportunity to think about the topic in private. Repeated requests for materials in advance fell on deaf ears, because the extraverts rarely sat by themselves and read materials in advance of a meeting, so they saw no real value in it. (…)
Always remember this: Introverts think to talk. Extraverts talk to think. Plan accordingly and you may even find you like each other.
Caring for your introvert
Extroverts are easy for introverts to understand, because extroverts spend so much of their time working out who they are in voluble, and frequently inescapable, interaction with other people. They are as inscrutable as puppy dogs. But the street does not run both ways. Extroverts have little or no grasp of introversion. They assume that company, especially their own, is always welcome.
Pair programming is not always a choice
Non-loners experience real, physical symptoms of lonliness when forced to spend too much time NOT in the company of others. They become stressed, depressed, anxious. Loners, on the other hand, experience physical symptoms when they they don’t have enough alone time. For us, time-without-company (espcially company not of our own choosing) is as necessary as water and oxygen. Not a habit. Not something to be learned. Not a choice.
Ibland kan de kännas lite självgoda, som när man liknar extroverta människor vid hundvalpar. Det blir lite ”vi och dom”. Därför gillar jag särskilt artikeln om hur I & E kan arbeta tillsammans. Det där med att vara förberedd genom att läsa på före ett möte orsakade en hel del frustration under grupparbeten på universitetet minns jag.
Läs även andra bloggares åsikter om introvert, extrovert, jobb, personlighet, nätverkande
Google Waves betydelse för HR
Eventinbjudan i Google Wave
Det finns väldigt mycket som kan falla under definitionen ”personalarbete”, men vad det framförallt handlar om är ju hur människor kan arbeta väl tillsammans. Och är det något web2.0-vågen har handlat om så är det samarbete. Jag har tyvärr inget sandlådekonto på Google Wave, men att döma av allt jag lyckats se hittills så samlar det många sätt att kommunicera och samarbete i ett och samma verktyg, som dessutom är open source och kan byggas på. Jag tror, jag hoppas verkligen att det kommer få påverka hur vi jobbar tillsammans!
Personligen känner jag att det är en viktig grej att få mycket funktionalitet samlat på ett och samma ställe. Själv anmäler jag mig ju på snart sagt varenda sajt på hela internet men alla mina arbetskamrater verkar inte lika roade av sånt som jag. 🙂 Om det finns en tjänst med det mesta man behöver tänker jag mig att tröskeln är lägre för att få med fler på båten som kan tänka sig att realtidssamarbeta, kunskapsdela och hålla sig uppdaterade. Det är viktigt att det inte tar mer tid att konfigurera och synkronisera verktygen än man sparar på att använda dem.
Collabor8 och Jeff Schwartzman skriver om hur man kan använda Google Wave för rekrytering, till exempel kan man använda Googles booleansök för att hitta kandidater från flera olika källor. Schwartzman:
Connecting with candidates – Everyone has their preferred communication method including email, IM, twitter, Facebook, and other social media. Google Wave extensions will allow the ability to boolean search candidates from multiple online sources and make contact with candidates quick and easy. A recruiter can search for candidates utilizing Twitter and invite the candidate to a Wave interview via a Twave.
Applicants with online resumes or blogs can embed a link, ”Interview me via Wave”. The interviewer will have the applicant’s resume ready to go and share the job description from the company. Both the applicant and the interviewer will instantaneously work within a Wave which will contain the applicant’s resume plus the company job description
I Human Resources leader trycker de på att ingen ännu vet hur man allra bäst använder Google Wave, och att det därför är en viktig uppgift för organisationens HR-människor att skapa en lärande miljö. IT-avdelningen blir en viktig bundsförvant i det arbetet givetvis. De föreslår också att man ska undersöka hur mycket tid anställda lägger ner på att skriva och vänta på mail, för att lättare motivera en satsning på Wave.
Generellt tycker jag det verkar som att de flesta HR-avdelningar skulle må väldigt bra av att ha åtminstone någon person som förstår sig på både den nya teknikens möjligheter och organisationens HR-behov. Det varierar givetvis från organisation till organisation men det är min erfarenhet att HR sällan går i bräschen vad gäller ny teknik. Det behöver man kanske inte heller, men där finns mycket att göra för de flesta. Det ska bli oerhört spännande att se vad framåt HR-avdelningar kan göra med Google Wave när det blir dags!
Läs även andra bloggares åsikter om hr, google wave, web2.0, samarbete
spontan ordning 
Senaste kommentarer