Hem > människor, politik, spel > Mitt ögonblick i rymden

Mitt ögonblick i rymden

I söndags hade vi brädspelsafton. Det valda spelet var Battlestar Galactica – The Boardgame eftersom både jag och min sambo är stora BS:G-fans och han hade läst & hört att spelet skulle vara riktigt bra.

Basstjärnor bör man skjuta ner så fort man kan.

Basstjärnor bör man skjuta ner så fort man kan.

Vi var sju pers, varav två spelade ihop eftersom man bara kunde vara sex spelare; och eftersom det var första gången vi körde var det ganska segt i starten. Men ungefär halvvägs började spelet ta fart. Då man hoppat 4 distanser (efter 8 + 1 distans vinner människorna) delas nya lojalitetskort ut, vilket  innebar att då tidigare ingen trott sig vara cylon, var nu plötsligt två personer cyloner. Men vi visste inte säkert vilka. Vem kunde man lita på? En mer äkta BS:G-känsla infann sig i och med den krypande paranoian.

När Jonas/Cecilia, i egenskap av Gaius Baltar, anklagade mig för att vara cylon och slängde mig i fängelse blev de givetvis starkt misstänkta, av i i alla fall mig, som visste att jag var människa, för att själva vara cylon. Men det fanns en till där ute. Från finkan har man inte lika mycket handlingsutrymme, men en möjlighet jag ofta hade var att spela ett kort som gav en annan karaktär två tillfällen att göra handlingar, actions.

Det var under min tid i finkan då jag verkligen sattes på prov. Alfred, som hade betett sig ganska suspekt under hela spelet, lovade att om han fick de två handlingarna skulle han laga vår hangar, som var strategiskt mycket viktig. Tommy som Admiral Adama kunde inte laga hangaren, bara göra något halvbra, men kändes mer uppenbart människa.

Skulle du lita på den här mannen?

Skulle du lita på den här mannen?

Kunde jag lita på Alfred? Om han var cylon, hur mycket skada kunde han ställa till med? Igen, om han var cylon och ställde till skada skulle han ju åtminstone avslöja sig som sådan. Jag drog till minnes en replikutväxling från tv-serien mellan piloten Sharon och Adama:

Sharon: How do you know? I mean, how do you really know that you can trust me?
Adama: I don’t. That’s what trust is.

Jag valde att lita på Alfred. Och det var verkligen ett val. En halv sekund flög tanken genom mitt huvud: vad för slags person är jag, och vill jag vara? Det kändes lite som den där gången jag tackade nej till ett säkert jobb för att jag hade en chans, en intervju, på drömjobbet. Jag vill inte vara den fega och försiktiga, vars livs mening är att ”inte göra fel”. Jag fick inte jobbet den där gången, men jag hade tur med Alfred som lagade vår hangar. Efter det kände jag att vi var ett team och att vi kunde lita på varandra.

Och sen vann vi spelet.🙂

För en annan vinkel på spelomgången, läs Tommys breakdown av kvällen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kategorier:människor, politik, spel Taggar:,
  1. 2009/09/26 kl. 0:54

    Nice det verkar vara ett riktigt bra spel detta där🙂 Visste inte att det fanns, något jag måste införskaffa😀 Men först måste jag ta tag i mitt StarCraft brädspel som bara ligger och samlar damm…

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: