Archive

Archive for september, 2009

Mindspark.se öppnar

Ok, jag erkänner. Jag gillar att starta nya saker. Och jag bryr mig sällan om att fullt utarbeta ett koncept innan jag börjar. Vi kan skylla på min INTP-personlighet. Om jag redan visste exakt vad jag skulle bygga, ända ner i detaljerna, finns det nästan inget incitament kvar att faktiskt bygga det. Nåt element av osäkerhet måste finnas kvar så att det finns något att lära i processen.

Men jag ska försöka hålla mig här nu! Jag har stora planer för det här stället, men ska inte prata så mycket om dem innan det finns något att visa upp. Faktiskt. Men en blogg i alla fall. Den bor på blog.mindspark.se nu.

Kategorier:bloggande, lärande

Lös problemen – prata med dig själv

Jag har lagt mig till med något jag först tänkte var en ovana men mer och mer kommit att se som någonting fiffigt. När jag letar efter något, och det gör jag ganska ofta, så brukar jag finna det direkt om jag bara säger: ”Har du sett min väska/kamera/telefon/tidning?” Hittills har jag bara gjort det när min sambo är hemma så att det faktiskt finns någon att ställa frågan till, men det kanske fungerar lika bra när man är ensam?

Och hur många gånger har det inte hänt att man frågot någon något, börjat förklara vad problemet är och känner hur allt plötsligt faller på plats innan man hunnit avsluta frågan?

Jag har vid en snabb sökning inte hittat något konkret vetenskapligt stöd för att det verkligen hjälper att artikulera sina problem högt, men det verkar samtidigt vedertaget att så är fallet. Alltså inte bara tänka tyst för sig själv, utan att uttala och höra orden. Det finns flera fördelar med att inte bara tänka tyst på sina problem:

  • När du säger något högt aktiveras andra delar av hjärnan än när du bara tänker någonting. Du tänker, talar, hör och kanske till och med gestikulerar problemet.
  • Genom att inte bara uttala dina tankar, utan dessutom grundligt förklara problemet måste du sammanställa allt du vet om problemet, och kan också lösgöra det i högre grad från till exempel den frustration du kanske känner över att inte lösa problemet.

Den romerske filosofen Seneca visste redan han att ett utmärkt sätt att lära sig är att lära ut. Få saker satt så säkert på tentorna som de grejer jag själv förklarat för klasskamrater när vi pluggat ihop. Inte bara hade jag haft tillfälle att verkligen fundera igenom problemet, jag hade dessutom redan övat på att förklara det på ett enkelt och tydligt sätt, så som examinatorn oftast ville ha det.

Men man behöver alltså inte prata med en riktig människa alla gånger för att få samma effekt, det går bra med ett husdjur, ett föremål eller en tänkt person. I programmeringskretsar kallas metoden ”rubber ducking” utifrån idén att man pratar till en badanka!

Om någon känner till en studie där man undersökt detta och fått något resultat, antingen att det fungerar eller inte, och gärna testat någon hypotes om varför, skulle jag storligen uppskatta ett tips. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

September betyder älgjakt!

2009/09/03 2 kommentarer
Jaktkeps på!

Jaktkeps på!

Mitt huvud har varit så fullt av andra tankar att jag helt missat vad det innebär att kalendern slagit över till september. Som tur är ringde min pappa och påminde mig: älgjakt!

För många årets höjdpunkt och i Los där jag brukar jaga kickar man igång det hela med en fest, sen är det väl en 40 man (och kvinnor) som jagar älg i en vecka i sträck. Jag ska vara med några dagar och kommer förhoppningsvis jaga en del med det lilla jaktlaget också, för då får jag sitta på eget pass.

September är en härlig månad att just jaga älg. Eftersom det är mycket stillasittande när man är på pass är det skönt att det inte är så kallt, och inte så mörkt, som senare på året. Det är lite svårare att njuta av naturen när man håller på att förfrysa fingrarna. 🙂 Förra året hade jag ett av de finaste passen ever:

Det syns inte så väl på bilden men jag hade utsikt över både berg och dalar. Men någon älg såg jag i och för sig inte.

Mer bilder från septemberjakten 2008 här (varning, även bilder från slakt).

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kategorier:jakt, människor Taggar:, , ,

Mitt ögonblick i rymden

2009/09/01 1 kommentar

I söndags hade vi brädspelsafton. Det valda spelet var Battlestar Galactica – The Boardgame eftersom både jag och min sambo är stora BS:G-fans och han hade läst & hört att spelet skulle vara riktigt bra.

Basstjärnor bör man skjuta ner så fort man kan.

Basstjärnor bör man skjuta ner så fort man kan.

Vi var sju pers, varav två spelade ihop eftersom man bara kunde vara sex spelare; och eftersom det var första gången vi körde var det ganska segt i starten. Men ungefär halvvägs började spelet ta fart. Då man hoppat 4 distanser (efter 8 + 1 distans vinner människorna) delas nya lojalitetskort ut, vilket  innebar att då tidigare ingen trott sig vara cylon, var nu plötsligt två personer cyloner. Men vi visste inte säkert vilka. Vem kunde man lita på? En mer äkta BS:G-känsla infann sig i och med den krypande paranoian.

När Jonas/Cecilia, i egenskap av Gaius Baltar, anklagade mig för att vara cylon och slängde mig i fängelse blev de givetvis starkt misstänkta, av i i alla fall mig, som visste att jag var människa, för att själva vara cylon. Men det fanns en till där ute. Från finkan har man inte lika mycket handlingsutrymme, men en möjlighet jag ofta hade var att spela ett kort som gav en annan karaktär två tillfällen att göra handlingar, actions.

Det var under min tid i finkan då jag verkligen sattes på prov. Alfred, som hade betett sig ganska suspekt under hela spelet, lovade att om han fick de två handlingarna skulle han laga vår hangar, som var strategiskt mycket viktig. Tommy som Admiral Adama kunde inte laga hangaren, bara göra något halvbra, men kändes mer uppenbart människa.

Skulle du lita på den här mannen?

Skulle du lita på den här mannen?

Kunde jag lita på Alfred? Om han var cylon, hur mycket skada kunde han ställa till med? Igen, om han var cylon och ställde till skada skulle han ju åtminstone avslöja sig som sådan. Jag drog till minnes en replikutväxling från tv-serien mellan piloten Sharon och Adama:

Sharon: How do you know? I mean, how do you really know that you can trust me?
Adama: I don’t. That’s what trust is.

Jag valde att lita på Alfred. Och det var verkligen ett val. En halv sekund flög tanken genom mitt huvud: vad för slags person är jag, och vill jag vara? Det kändes lite som den där gången jag tackade nej till ett säkert jobb för att jag hade en chans, en intervju, på drömjobbet. Jag vill inte vara den fega och försiktiga, vars livs mening är att ”inte göra fel”. Jag fick inte jobbet den där gången, men jag hade tur med Alfred som lagade vår hangar. Efter det kände jag att vi var ett team och att vi kunde lita på varandra.

Och sen vann vi spelet. 🙂

För en annan vinkel på spelomgången, läs Tommys breakdown av kvällen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kategorier:människor, politik, spel Taggar:,