Arkiv

Archive for the ‘människor’ Category

Lös problemen – prata med dig själv

Jag har lagt mig till med något jag först tänkte var en ovana men mer och mer kommit att se som någonting fiffigt. När jag letar efter något, och det gör jag ganska ofta, så brukar jag finna det direkt om jag bara säger: ”Har du sett min väska/kamera/telefon/tidning?” Hittills har jag bara gjort det när min sambo är hemma så att det faktiskt finns någon att ställa frågan till, men det kanske fungerar lika bra när man är ensam?

Och hur många gånger har det inte hänt att man frågot någon något, börjat förklara vad problemet är och känner hur allt plötsligt faller på plats innan man hunnit avsluta frågan?

Jag har vid en snabb sökning inte hittat något konkret vetenskapligt stöd för att det verkligen hjälper att artikulera sina problem högt, men det verkar samtidigt vedertaget att så är fallet. Alltså inte bara tänka tyst för sig själv, utan att uttala och höra orden. Det finns flera fördelar med att inte bara tänka tyst på sina problem:

  • När du säger något högt aktiveras andra delar av hjärnan än när du bara tänker någonting. Du tänker, talar, hör och kanske till och med gestikulerar problemet.
  • Genom att inte bara uttala dina tankar, utan dessutom grundligt förklara problemet måste du sammanställa allt du vet om problemet, och kan också lösgöra det i högre grad från till exempel den frustration du kanske känner över att inte lösa problemet.

Den romerske filosofen Seneca visste redan han att ett utmärkt sätt att lära sig är att lära ut. Få saker satt så säkert på tentorna som de grejer jag själv förklarat för klasskamrater när vi pluggat ihop. Inte bara hade jag haft tillfälle att verkligen fundera igenom problemet, jag hade dessutom redan övat på att förklara det på ett enkelt och tydligt sätt, så som examinatorn oftast ville ha det.

Men man behöver alltså inte prata med en riktig människa alla gånger för att få samma effekt, det går bra med ett husdjur, ett föremål eller en tänkt person. I programmeringskretsar kallas metoden ”rubber ducking” utifrån idén att man pratar till en badanka!

Om någon känner till en studie där man undersökt detta och fått något resultat, antingen att det fungerar eller inte, och gärna testat någon hypotes om varför, skulle jag storligen uppskatta ett tips. 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

September betyder älgjakt!

2009/09/03 2 kommentarer
Jaktkeps på!

Jaktkeps på!

Mitt huvud har varit så fullt av andra tankar att jag helt missat vad det innebär att kalendern slagit över till september. Som tur är ringde min pappa och påminde mig: älgjakt!

För många årets höjdpunkt och i Los där jag brukar jaga kickar man igång det hela med en fest, sen är det väl en 40 man (och kvinnor) som jagar älg i en vecka i sträck. Jag ska vara med några dagar och kommer förhoppningsvis jaga en del med det lilla jaktlaget också, för då får jag sitta på eget pass.

September är en härlig månad att just jaga älg. Eftersom det är mycket stillasittande när man är på pass är det skönt att det inte är så kallt, och inte så mörkt, som senare på året. Det är lite svårare att njuta av naturen när man håller på att förfrysa fingrarna. 🙂 Förra året hade jag ett av de finaste passen ever:

Det syns inte så väl på bilden men jag hade utsikt över både berg och dalar. Men någon älg såg jag i och för sig inte.

Mer bilder från septemberjakten 2008 här (varning, även bilder från slakt).

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Kategorier:jakt, människor Taggar:, , ,

Mitt ögonblick i rymden

2009/09/01 1 kommentar

I söndags hade vi brädspelsafton. Det valda spelet var Battlestar Galactica – The Boardgame eftersom både jag och min sambo är stora BS:G-fans och han hade läst & hört att spelet skulle vara riktigt bra.

Basstjärnor bör man skjuta ner så fort man kan.

Basstjärnor bör man skjuta ner så fort man kan.

Vi var sju pers, varav två spelade ihop eftersom man bara kunde vara sex spelare; och eftersom det var första gången vi körde var det ganska segt i starten. Men ungefär halvvägs började spelet ta fart. Då man hoppat 4 distanser (efter 8 + 1 distans vinner människorna) delas nya lojalitetskort ut, vilket  innebar att då tidigare ingen trott sig vara cylon, var nu plötsligt två personer cyloner. Men vi visste inte säkert vilka. Vem kunde man lita på? En mer äkta BS:G-känsla infann sig i och med den krypande paranoian.

När Jonas/Cecilia, i egenskap av Gaius Baltar, anklagade mig för att vara cylon och slängde mig i fängelse blev de givetvis starkt misstänkta, av i i alla fall mig, som visste att jag var människa, för att själva vara cylon. Men det fanns en till där ute. Från finkan har man inte lika mycket handlingsutrymme, men en möjlighet jag ofta hade var att spela ett kort som gav en annan karaktär två tillfällen att göra handlingar, actions.

Det var under min tid i finkan då jag verkligen sattes på prov. Alfred, som hade betett sig ganska suspekt under hela spelet, lovade att om han fick de två handlingarna skulle han laga vår hangar, som var strategiskt mycket viktig. Tommy som Admiral Adama kunde inte laga hangaren, bara göra något halvbra, men kändes mer uppenbart människa.

Skulle du lita på den här mannen?

Skulle du lita på den här mannen?

Kunde jag lita på Alfred? Om han var cylon, hur mycket skada kunde han ställa till med? Igen, om han var cylon och ställde till skada skulle han ju åtminstone avslöja sig som sådan. Jag drog till minnes en replikutväxling från tv-serien mellan piloten Sharon och Adama:

Sharon: How do you know? I mean, how do you really know that you can trust me?
Adama: I don’t. That’s what trust is.

Jag valde att lita på Alfred. Och det var verkligen ett val. En halv sekund flög tanken genom mitt huvud: vad för slags person är jag, och vill jag vara? Det kändes lite som den där gången jag tackade nej till ett säkert jobb för att jag hade en chans, en intervju, på drömjobbet. Jag vill inte vara den fega och försiktiga, vars livs mening är att ”inte göra fel”. Jag fick inte jobbet den där gången, men jag hade tur med Alfred som lagade vår hangar. Efter det kände jag att vi var ett team och att vi kunde lita på varandra.

Och sen vann vi spelet. 🙂

För en annan vinkel på spelomgången, läs Tommys breakdown av kvällen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Kategorier:människor, politik, spel Taggar:,

Beroende av information?

2009/08/31 1 kommentar

brain-763982-1Människor kan som bekant bli beroende av än det ena, än det andra. Kvällstidningarna har väl alltid en fem-sex parallella test igång på sina hemsidor med temat ”Är du beroende av X? Testa dig själv!”. Spel, alkohol, sex, mat, träning, World of Warcraft, Facebook… Nyligen läste jag en artikel i O magazine om att vara beroende av smicker. Själv må jag ha många laster, men det som kändes mest mitt i prick var det jag läste idag om att vara beroende av information.

Hur kommer det sig att man kan känna ett starkt behov av att kolla e-posten direkt på morgonen eller uppdatera Facebook 100 gånger? Att söka ny information om något vi är intresserade av ger oss en kick precis som vilken kick som helst. Att få ”oväntade” belöningar ger en extra kick. Emily Yoffe skriver i artikeln ”Seeking” i Slate magazine:

Berridge has proposed that in some addictions the brain becomes sensitized to the wanting cycle of a particular reward. So addicts become obsessively driven to seek the reward, even as the reward itself becomes progressively less rewarding once obtained. ”The dopamine system does not have satiety built into it,” Berridge explains. ”And under certain conditions it can lead us to irrational wants, excessive wants we’d be better off without.” So we find ourselves letting one Google search lead to another, while often feeling the information is not vital and knowing we should stop. ”As long as you sit there, the consumption renews the appetite,” he explains.

Actually all our electronic communication devices–e-mail, Facebook feeds, texts, Twitter–are feeding the same drive as our searches. Since we’re restless, easily bored creatures, our gadgets give us in abundance qualities the seeking/wanting system finds particularly exciting. Novelty is one. Panksepp says the dopamine system is activated by finding something unexpected or by the anticipation of something new. If the rewards come unpredictably–as e-mail, texts, updates do–we get even more carried away. No wonder we call it a ”CrackBerry.”

”Restless, easily bored creatures” huh… Men något jag tycker är tråkigt med dessa nästan oändligt många artiklar om olika beroenden är den negativa twisten. Det känns definitivt som att det hänger något negativt över ordet ”beroende” även om det är rätt uppenbart vid det här laget att det är så här människor är funtade. Allt som är över huvud taget är trevligt eller roligt kan man bli beroende av, eftersom man får en dopaminkick av trevliga saker. Att man får en dopaminkick är ju själva anledningen till att man tycker att saker är trevliga, till att börja med.

Det känns inte speciellt intressant längre bara att veta att man kan bli beroende av ännu någonting specifikt. Jag vill ha svar på andra frågor. Är det dåligt att vara beroende? Vad kan man göra då, realistiskt, för alla dessa beroende någon har? Måste nog vara bättre att byta heroinberoende mot till exempel godisberoende, trots allt. Idealet kan väl ändå inte vara en perfekt stoisk människa som inte roas av någonting, alternativt drar ner en aktivitet till ett minimum så fort den märker att den njuter av det. ”Så roligt ska vi ändå inte ha det. Det är en dag i morgon också.”

Jag tycker det är fel att beroende förknippas med skam när alla människor verkar hårdkodade för beroende. Jag tycker debatten borde vidgas. Hur lever man med sina beroenden om man inte vill göra sig av med dem? Utgångspunkten kan inte alltid vara att man aldrig mer ska få göra det man älskar. Vad är egentligen ”lagom”?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Mer arbetsliv för introverta

2009/08/25 3 kommentarer

Eftersom jag anser mig själv vara introvert har jag läst en del på ämnet, inte minst när jag pluggade psykologi. Med ”introvert” menar jag då att man laddar batterierna bäst när man är ensam, eller i alla fall inte överstimulerad. Det betyder inte att man är blyg nödvändigtvis, eller inte tycker om människor, bara att det är liksom påfrestande och man måste vila upp sig efteråt.

När jag kom över Sacha Chuas ”The Shy Connector” kom jag att tänka på det igen, och letade upp några fler läsvärda länkar.

How to network: for introverts

Job search tips for introverts

Extraverts and Introverts: You can work together without going nuts
The extraverts called meetings, but rarely sent an objective or agenda or preparatory materials in advance. The introverts showed up (if they absolutely had to) already feeling shanghaied because they had no opportunity to think about the topic in private. Repeated requests for materials in advance fell on deaf ears, because the extraverts rarely sat by themselves and read materials in advance of a meeting, so they saw no real value in it. (…)
Always remember this: Introverts think to talk. Extraverts talk to think. Plan accordingly and you may even find you like each other.

Caring for your introvert
Extroverts are easy for introverts to understand, because extroverts spend so much of their time working out who they are in voluble, and frequently inescapable, interaction with other people. They are as inscrutable as puppy dogs. But the street does not run both ways. Extroverts have little or no grasp of introversion. They assume that company, especially their own, is always welcome.

Pair programming is not always a choice
Non-loners experience real, physical symptoms of lonliness when forced to spend too much time NOT in the company of others. They become stressed, depressed, anxious. Loners, on the other hand, experience physical symptoms when they they don’t have enough alone time. For us, time-without-company (espcially company not of our own choosing) is as necessary as water and oxygen. Not a habit. Not something to be learned. Not a choice.

Ibland kan de kännas lite självgoda, som när man liknar extroverta människor vid hundvalpar. Det blir lite ”vi och dom”. Därför gillar jag särskilt artikeln om hur I & E kan arbeta tillsammans. Det där med att vara förberedd genom att läsa på före ett möte orsakade en hel del frustration under grupparbeten på universitetet minns jag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nätverkande för introverta

2009/08/21 2 kommentarer

Många nätverkstips handlar om hur man nätverkar på extroverta sätt, med elevator picthes och annat. Därför är det uppfriskande med Sacha Chuas presentation, The Shy Connector, som är anpassad till kanske lite blygare, eller i alla fall introverta personer, som hon själv. Något av tipsen kanske man tar med en nypa salt (till exempel ”be quirky”), men det mesta tyckte jag kändes väldigt användbart. Och roligt. Jag kan särskilt identifiera mig med slide:n om kallprat & väder… 🙂


View more documents from Sacha Chua.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

//

Kategorier:jobb, människor Taggar:, ,

Tack, PUL!

Jag kommer ihåg att det var mycket snack och klag om Personuppgiftslagen när den kom. Nu har regeringsrätten slagit fast att tidigare överklagade domar från läns- och kammarrätten gäller och att det alltså är förbjudet att, som Antipiratbyrån gjort, samla in IP-nummer. Det får bara myndigheter göra.

Det känns som en liten seger på så vis att det är skönt att domstolarna inte slängt all vett och sans över bord. Flera har ju också påpekat tidigare att IPRED-lagen står i strid med andra lagar, bland annat PUL, och nu har vi prejudikat på det.

Å andra sidan är det kanske bara ett litet gupp på vägen. Nyligen rapporterade DN att polisen tillsätter 15 personer att jobba specifikt med ”immaterialrättsbrott”, att jämföra till exempel med de 9 som jobbar specifikt mot barnpornografibrott. Om myndigheterna prioriterar piratkopiering så pass högt behövs väl ingen IPRED-lag ändå, även om jag förstår att Henrik Pontén tycker att det vore bekvämt.

Själv tycker jag att det är en felaktig prioritering av polisen att rikta in sig på piratkopiering när man samtidigt lägger ner så många utredningar som man gör vad gäller till exempel våldtäkt eller kidnappade barn. Men jag är glad att man täpper till vägen för särlagstiftning som IPRED. Om kopiering är olagligt får man väl polisanmäla som alla andra, inte få en egen lag för en viss grupp människor och egen rätt till husrannsakan och rätt att skicka hotbrev, allt emedan den som är misstänkt inte får veta någonting eller ha chans att försvara sig, på en månad.

Så på det hela taget ser jag det som en stor framgång för rättssamhället, oaktat själva innehållet i lagarna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Update: DN.se har nu ändrat sin artikel med tillägget att Antipiratbyråns verksamhet inte påverkas eftersom

Från och med den 1 april får dock uppgifter om IP-nummer samlas in av dem som äger patent-, varumrärken, upphovsrätt och mönsterrättigheter så länge det rör sig om brott mot dessa.

– Sedan har vi skyldighet att följa personuppgiftslagen i övrigt, säger advokat Henrik Bengtsson som har hjälpt Antipiratbyrån i ärendet. Rättens beslut förändrar inget eftersom det finns ett undantag tidigare från Datainspektionen.

Jaha. Jag tar tillbaka allt. 😦